لخّصلي

Har berattar Monica Zak om varfor och hur hon blev forfattare:

Medicinmannen Olinitinapes rad

Jag ar fodd |Jag masteha skrivit ett brev till forlaget ocksa dar jag forklarade att vi bodde pa en gammal segelskuta och skulle vara mycket kort tid i Colons hamn for Innan jag var klar med mina artiklar om Panamakanalen kom det ett telegram fran Bonniers forlag: "Vi vill valdigt garna ge ut din bok." Oskar Storm kom ut 1971. en

en

Sa fort pengarna kommit seglade vi tillbaka till de spannande Indian-

erna. Dar blev jag bekant med en medicinman som hette Olonitinape. Han hade en marklig specialitet. Han kunde hjalpa till sa att personer

of

10 blev duktigare i matte eller bra pa att sy blusar. Jag fragade honom om han kunde ordna sa jag blev duktigare att skriva. - Javisst, sade Olonitinape, det ar inte svart. Medicinmannen Olonitinape tillverkade en medicin som jag skulle halla over huvudet fem ganger om dagen i tre veckors tid. Under de 15 tre veckorna skulle jag mest ligga i en hangmatta och jag skulle helst Inte prata. Medicinen skulle ge mig mera "kurgin", mera formaga att

skriva, pastod han.20

Inte vet jag.Jag minns att jag tyckte att det var 15 svart att forma bokstaverria nar jag gick i forsta klass, jag kommer ihag att jag brukade sitta i min bank och stirra ut genom fonstret och tanka: Jag ska klara det har.Nar jag borjade skolan upptackte jag till min forvaning att mina klass- 5 mrater inte alls kande till alla spannande bocker som min mamma e last for mig: Spoket pa Canterville, Ben Hur, Gosta Berlings saga, inson Crusoe, Jerusalem...Froken gick runt och delade ut en tidning till var och en.

Nar jag slog upp min tidning sag jag att hogst upp pa forsta sidan stod det nagot som jag hade skrivit: MIN KATT.Jag seglar inte runt i nagon gammal skuta utan motor langre, men jag har fortsatt att leva ett omvaxlande och aventyrligt liv med resor I manga lander och manga av mina bocker handlar om oforglomliga 5 barn jag mott under de resorna.(Nu efterat kan jag avsloja att det ar den enda bok jag skrivit pa en enda vecka, alla andra har tagit MYCKET langre tid).Alla forstod att jag var kar I Lasse och Lasse blev valdigt arg pa mig for att jag hade avslojat att vi brukade leka varje dag efter skolan.Da, 1970, hade vi hittat en oerhort spannande Indianstam I sydostra Panama, Indianerna hette kundalndianerna och vi hade bott tillsam- mans med dem tills pengarna tagit slut.Det var nu jag skulle skriva mina artiklar och tjana ihop de dar pengarna vi behovde for att kunna atervanda och fortsatta att leva tillsammans med de spannande Indianerna.Da seglade vi till Panama- kanalen, Jag hade namligen fatt I uppdrag att skriva nagra artiklar for 25 en tidning om problemen kring Panamakanalen.Jag hade inte en aning om vad de pratade om. Jag visste inte vad

Skolglimten var, men for mig var Skolglimten nagot MYSTISKT, nagot HARLIGT, nagot SKIMRANDE.Varje ar skulle det komma en ny historia I Skolglimten om Lasses och mina bravader.Men medan jag fortfarande gick kvar i skolan skaffade jag mig jobb som Journalist pa tidningen Nerikes Allehanda.Jag trodde att bokforlaget lag i Stockholm sa jag skrev utanpa kuvertet: Bonniers Bokforlag, 45 Stockholm, Sweden och gick och postade mitt manuskript.Speciellt min mamma laste mycket, varje vecka cyk- de vi in till Stadsbiblioteket och lanade nya bocker och varje kvall te hon hogt for mig.Den pojke 10 ar kar i for tillfallet fick sitta narmast mig, det var basta platsen,da horde han ju allt jag berattade.Vara Bravader 1 handlade om hur jag och en pojke som

hette Lasse fangade en vildkatt.Hjarsta skola som jag upp- tackte vilken enorm gladje det ligger I att beratta en bra historia for andra.Men I det ogonblicket forstod jag att alla de dar bockerna som min mamma brukade lasa hogt for mig 35 var skrivna av nagon.Jag hade feber och huvudvark och snorade och nos och kande att jag inte orkade ga iland och borja Intervjua folk.Da gjorde jag som manga forfattare fore mig hade gjort, jag snodde min son Christofers fantasifigur Lilla Morsan.Nar

10 det antligen blev dags for mig att borja skolan sade de: Skynda dig att

lara dig skriva, for da kan du skriva i Skolglimten.Jag ar overtygad om att alla mina klass- kamrater skrivit ungefar samma sak.Sen den gangen tycker jag att skriva ar det roligaste som finns.Vi seglade runt I varlden och jag for- 20 sorjde familjen genom att skriva artiklar fran olika stallen vi besokte.Fran kundaindianer- nas vackra ovarld kom vi till den fruktansvart oljiga och heta hamnen i Colon.Om nagon varit dum mot mig fick

han eller hon sitta langst ut pa banken.20

En dag, det maste ha varit pa varterminen I forsta klass, kom min froken

In med en stor bunt med tidningar.

Här berättar Monica Zak om varför och hur hon blev författare:

Medicinmannen Olinitinapes råd

Jag är född | Dresden 1939 och har en tjeckisk far och en svensk mor. ag kom till Sverige när jag bara var några månader gammal. Jag växte upp i Örebro. Min pappa arbetade på fabrik, min mamma ar sömmerska. Speciellt min mamma läste mycket, varje vecka cyk- de vi in till Stadsbiblioteket och lånade nya böcker och varje kväll te hon högt för mig.

När jag började skolan upptäckte jag till min förvåning att mina klass- 5 mrater inte alls kände till alla spännande böcker som min mamma e läst för mig: Spöket på Canterville, Ben Hur, Gösta Berlings saga, inson Crusoe, Jerusalem... Därför började jag berätta innehållet i kerna hon läst för mig på rasterna. Det gjorde jag ute i korridoren det fanns en lång bänk. Jag satt alltid mitt på bänken. Den pojke 10 ar kär i för tillfället fick sitta närmast mig, det var bästa platsen,då hörde han ju allt jag berättade. Om någon varit dum mot mig fick

han eller hon sitta längst ut på bänken. Den som satt längst ut kunde

nästan inte höra något alls. Det var där på blinken ute i korridoren | Hjärsta skola som jag upp- täckte vilken enorm glädje det ligger I att berätta en bra historia för andra. Den stora kärleken till böcker hade min mamma redan väckt hos mig. Jag bodde på en gata som hette Gillegatan där det bodde många

andra barn. De flesta av mina lekkamrater var ett eller två år äldre. När

10 det äntligen blev dags för mig att börja skolan sade de: Skynda dig att

lära dig skriva, för då kan du skriva i Skolglimten.

Jag hade inte en aning om vad de pratade om. Jag visste inte vad

Skolglimten var, men för mig var Skolglimten något MYSTISKT, något HÄRLIGT, något SKIMRANDE. Jag minns att jag tyckte att det var 15 svårt att forma bokstäverría när jag gick i första klass, jag kommer ihåg att jag brukade sitta i min bänk och stirra ut genom fönstret och tänka: Jag ska klara det här. Jag ska lära mig skriva. FÖR JAG SKA

SKRIVA I SKOLGLIMTEN.

Men jag visste fortfarande inte vad Skolglimten var.

20

En dag, det måste ha varit på vårterminen I första klass, kom min fröken

In med en stor bunt med tidningar. Tidningarna hade rött omslag. - Nu kommer jag med Skolglimten, sade fröken. Det är en skoltidning som kommer ut här i Örebro. Vi som är lärare får skicka in sånt som 25 våra elever har skrivit. Jag har faktiskt skickat in lite som ni har skrivit.

Nu ska vi se om det kommit in något från den här klassen.

Fröken gick runt och delade ut en tidning till var och en.

När jag slog upp min tidning såg jag att högst upp på första sidan stod det något som jag hade skrivit: MIN KATT. Jag minns fortfarande hur min lilla berättelse började. "Min katt heter Sessan. Till färgen är hon vit och svart." 80

Det var inget märkvärdigt. Jag är övertygad om att alla mina klass- kamrater skrivit ungefär samma sak. Men I det ögonblicket förstod jag att alla de där böckerna som min mamma brukade läsa högt för mig 35 var skrivna av någon. För här hade jag faktiskt skrivit något som blivit tryckt. Under berättelsen Min Katt stod det:

Monica Zak. Klass 1 B. Hjärsta Skola.

Jag var överlycklig.

Vi fick sälja tidningen Skolglimten. Ingen sålde så många tidningar som 40 Jag. Jag ringde på dörrarna hos folk och höll upp tidningen och sade: - Köp Skolglimten. Den är jättebra. Titta, det här har jag skrivit!

Nästa år när tidningen kom ut hade man tagit in något annat som jag

hade skrivit. Den berättelsen hette Våra Bravader 1. Den var tänkt att

45 bll en serie. Våra Bravader 1 handlade om hur jag och en pojke som

hette Lasse fångade en vildkatt. Jag hade tänkt fortsätta med serienoch skriva Våra Bravader 2 och våra Bravader 3. Varje år skulle det komma en ny historia I Skolglimten om Lasses och mina bravader. Det blev inte så. För det första blev jag oerhört retad för Våra Brava- der 1. Alla förstod att jag var kär I Lasse och Lasse blev väldigt arg på mig för att jag hade avslöjat att vi brukade leka varje dag efter skolan. Någon serle blev det heller aldrig för tidningen lades ner. Men jag hade fått smak för att skriva. Sen den gången tycker jag att skriva är det roligaste som finns.

In

Författare tänkte jag däremot inte bll. Det var för stort och för märkvärd- 10 Igt. Men medan jag fortfarande gick kvar i skolan skaffade jag mig jobb som Journalist på tidningen Nerikes Allehanda. Där arbetade jag under alla lov tills jag tagit studenten. Då glok Jag en journalistutbildning och började arbeta på större tidningar I Stockholm. Men jag hade fortfarande inte en tanke på att bll författare. Att jag blev det till slut berodde på att jag

15

1/ blev pank 2/ fruktansvärt förkyld.

Året var 1970. Jag bodde med man och en liten son på en gammal segelskuta som hette Fernando. Vi seglade runt I världen och jag för- 20 sörjde familjen genom att skriva artiklar från olika ställen vi besökte. Då, 1970, hade vi hittat en oerhört spännande Indianstam I sydöstra Panama, Indianerna hette kundalndianerna och vi hade bott tillsam- mans med dem tills pengarna tagit slut. Då seglade vi till Panama- kanalen, Jag hade nämligen fått I uppdrag att skriva några artiklar för 25 en tidning om problemen kring Panamakanalen. Från kundaindianer- nas vackra övärld kom vi till den fruktansvärt oljiga och heta hamnen i Colon. Det var nu jag skulle skriva mina artiklar och tjäna ihop de där pengarna vi behövde för att kunna återvända och fortsätta att leva tillsammans med de spännande Indianerna. Men jag blev fruktansvärt 30 förkyld. Jag hade feber och huvudvärk och snorade och nös och kände att jag inte orkade gå iland och börja Intervjua folk. Men något måste jag ju göra för att få ihop pengar, vi var fullkomligt panka. Det var då jag

35

fick idén att skriva en barnbok. Den tanken hade jag aldrig tänkt förut. Men vad skulle jag skriva om?

Då gjorde jag som många författare före mig hade gjort, jag snodde min son Christofers fantasifigur Lilla Morsan. Det tog mig en vecka att bli bra från förkylningen. Under den veckan hann jag skriva min första barn- bok färdig. (Nu efteråt kan jag avslöja att det är den enda bok jag skrivit på en enda vecka, alla andra har tagit MYCKET längre tid). Boken kallade 40 jag Oskar Storm på den obebodda ön. Men vem skulle ge ut den? Jag hade inga kontakter med bokförlag i Sverige. Jag visste alltså inte vart Jag skulle skicka mitt manuskript. Men jag tänkte: Bonniers har man ju hört talas om. Någon adress hade jag inte. Jag trodde att bokförlaget låg i Stockholm så jag skrev utanpå kuvertet: Bonniers Bokförlag, 45 Stockholm, Sweden och gick och postade mitt manuskript. Jag måsteha skrivit ett brev till förlaget också där jag förklarade att vi bodde på en gammal segelskuta och skulle vara mycket kort tid i Colons hamn för Innan jag var klar med mina artiklar om Panamakanalen kom det ett telegram från Bonniers förlag: "Vi vill väldigt gärna ge ut din bok." Oskar Storm kom ut 1971.

en

en

Så fort pengarna kommit seglade vi tillbaka till de spännande Indian-

erna. Där blev jag bekant med en medicinman som hette Olonitinape.

Han hade en märklig specialitet. Han kunde hjälpa till så att personer

of

10 blev duktigare i matte eller bra på att sy blusar. Jag frågade honom om han kunde ordna så jag blev duktigare att skriva. - Javisst, sade Olonitinape, det är inte svårt.

Medicinmannen Olonitinape tillverkade en medicin som jag skulle hälla över huvudet fem gånger om dagen i tre veckors tid. Under de 15 tre veckorna skulle jag mest ligga i en hängmatta och jag skulle helst Inte prata. Medicinen skulle ge mig mera "kurgin", mera förmåga att

skriva, påstod han. Om det hjälpte? Men sen dess har jag i alla fall skrivit över fyrtio böcker till. 20

Inte vet jag.

Jag seglar inte runt i någon gammal skuta utan motor längre, men jag har fortsatt att leva ett omväxlande och äventyrligt liv med resor I många länder och många av mina böcker handlar om oförglömliga 5 barn jag mött under de resorna.

av Monica Zak